natalieisacsson.blogg.se

Sitter och skriver ett blogginlägg en lördagskväll, borde jag inte ha något bättre för mig? Jo man tycker ju det.

Igår när jag var på begravning så fick jag verkligen mig en tankeställare. Jag skulle likaväl kunna dö imorgon, utan att jag vet om det. Att jag någon gång i livet kommer att dö är nog det mest skrämmande jag vet. När jag var liten brukade jag tänkte på det ofta, att man någon gång skulle dö och aldrig finnas mer, och då tänkte jag "Vad är då meningen med livet, om jag ändå ska dö?". Även det tänkte jag på igår, vilket fick mig att inse att man måste verkligen ta vara på varje dag, ta vara på sin familj, vänner och i mitt fall min pojkvän. Man måste ta vara på de tillfällena man får, och göra allting för att man ska vara lycklig och må bra. Vissa chansen får man bara en gång i livet, och först och främst tänker jag nu på att åka till usa och vara au pair (eftersom detta är en au pair blogg). Jag tror många har eller kommer att tveka inför beslutet att åka, men OM en familj vill ha er, för det är ju så, det är familjen som väljer och inte en själv. Så är det en chans i livet man får, man kan åka och iallfall testa! Funkar det inte kan man alltid åka hem.

Ta vara på chanserna i livet ni får, gör allt för att bli lyckliga och må bra och ta vara på era nära och kära.

Jag tror, att många som vill göra sitt livs äventyr genom att åka som au pair, tvekar eftersom dom har pojkvän. Jag har själv gjort det, och den dagen jag säger ja till en familj kommer jag att göra det största beslutet jag tagit i mina snart tjugo år. Ärligt talat, så var jag den där tjejen, som gjorde allt för sin pojkvän (vilket jag gör fortfarande) men jag hade stannat hemma för att jag inte ville mista honom, eller att jag inte trodde vi skulle klara det. Men jag är så glad att jag väljer detta, för det är någonting jag endast gör för min skull och min pojkvän är ett enormt stöd. Jag har sett väldigt många bloggar som har pojkvänner när dom åker, och även folk som klarar det. Tjejen som interljuvade mig berättade själv om att hon och henns pojkvän hade varit ihop i 8 månader när hon åkte, vilket jag inte anser som är alls lång tid och hon berättade att de klarade det och skype är största räddningen. Han hade även varit och hälsat på henne en gång.

Jag och min pojkvän har om lite mer än en månad varit tillsammans i 3,5 år och för mig som inte är så gamla än så är det oroligt lång tid. Han är det bästa stödet jag har, och han tror verkligen att vi klarar det, vilket också får mig att tro det. Självklart kommer det komma svåra tider då man bara vill ta flyget hem och krama om sin pojkvän, men man ska inte skita i att följa sin dröm bara för att man är kär. Gör man slut när man är borta, hade man troligtvis gjort det när man var hemma också. Tänk om man väljer att inte åka, och två månader efteråt gör man slut ändå, hur mycket ångrar man sig inte då?!

Ifall vi är menade att vara med varandra resten av livet, så är ett år ingenting.

FÖLJ ER DRÖM!